tom dag.

Idag är jag fullständigt håglös. Sovit dåligt som fan och mådde illa i morse. Det brukar jag aldrig göra. Vaknade tidigt, så med lite tur kanske jag sover gott ikväll. Borde egentligen äta lunch nu, är hungrig som fan egentligen, magen krampar lite, är darrig, men aptiten är puts väck. Min hjärna är bara helt tom. I såna här lägen man får passa sig, så att inte ångesten smyger på.

Som i fredags ungefär. Lamslagen. Känslan av att ingen vill ha med mig att göra, att jag bara är en äcklig parasit som är i vägen oavsett. Jag avskyr att vara ett plåster, hatar att hetsa på folk, vill inte. Två timmars tortyr innan jag en sista gång ringde trots att det tog emot, sket i alla tankar som skrek du är jobbig nu du är jobbig nu, rösten bröt sig nästan, och sedan flydde jag. Helt utmattad. Förstår inte varför mina tankar inte lämnar mig någon gång, de förvrider min verklighet. Jag måste verkligen sluta tro att alla har hidden intentions, tankar som de inte delar med sig av. Måste sluta tro att alla en dag kommer se mig som jag själv gör, att de kommer glida ifrån mig. Precis som det alltid har varit. Folk glider alltid ifrån. Osäkerheten bara växer.

Kommer ångesten tillbaka mer frekvent nu? Eller är det bara ett resultat av hur livet flutit på under lovet? Skolan börjar i morgon igen, jag orkar egentligen inte, men jag tror ändå att det kan bli en ljusning. Att komma tillbaka till rutinerna. Låta allt tuffa på lite på automatik. Låta de där extra kilona rinna av utan att ens tänka på det. Vore skönt. Men nu börjar mina fingrar darra lite läskigt så jag får nog gå upp och äta någonting i alla fall. Usch. Jag som alltid har aptit annars, varför inte idag?