tillbaka till verkligheten

En veckas frist, sedan var det slut. Visste mycket väl att tiden jag skulle få njuta blev kort, men jag tog vara på det, bara få vara för en gångs skull, slippa alla krav och måsten. Kände att glädjen som hann infinna sig kanske skulle hålla sig hyfsat stark även när skolan började igen? Kanske skulle den vara som en stabil grund att stå på?

Men nej, jag hade fel. Som vanligt. Nu sitter jag här igen, efter två dagar i skolan, och känner mig som överkörd av en jävla bulldozer. Jag är tyst, för jag orkar inte prata. Magkatarren hälsar på och som vanligt har jag glömt tabletterna hemma. Att försöka koncentrera sig på exponentialfunktioner och potensfunktioner, när magen svider och det gör ont att sitta ordentligt, är svårt. Att försöka koncentrera sig när ångesten börjar krypa på en och säger till en att man suger för att man inte ens klarar det där..., då blir det fan nästan omöjligt. Som grädde på moset, ett prov man inte fattar någonting av, fullt med krångliga termer. Ångesten göder sig fet som en gris, tack vare att jag har varit dum nog att få för mig att döma mitt värde enbart på utseende och skolprestationer. Som jag ändå aldrig är nöjd med. Möter återigen spegelbilden, ett spänt ansikte ser tillbaka på mig. Med tomma ögon. Det finns ingen plats för någon känsla utom tomhet, men hade det funnits lite plats, så hade jag blivit rädd. Jag hatar när jag får såna där tomma ögon, men det är väl ändå logiskt, för inte ens smink kan få tomma ögon att lysa.

Det existerar bara en tanke nu. Två dagar, och jag är utpumpad. Hur i helvete ska jag orka med den här skiten i ett och ett halvt år till?