Kompensationsdag per automatik. Det bara blev så. Aptiten är inte på topp, ångesten drog iväg mig till gymmet och ställde mig på crosstrainern i en timme, minus 632 kalorier, lite styrketräning. Jag såg en kille jag kände, mötte blicken och skulle hälsa, men det tog säkert tre sekunder extra innan mitt "hej" slapp ur munnen. Reaktionsförmågan är inte på topp när kolhydratsnivåerna ligger på kritisk nivå. Kom hem, åt lunch, åkte iväg till stan en sväng. Fick mig ytterligare nästan en timmes promenad. Så skönt nu, är lugn, äntligen. All ångest som byggdes upp under helgen tynade bort. Känner mig lite som en alkoholist som tagit en sup trots att han inte borde. För det här är ju det fega sättet att försöka bli av med allt det jobbiga. Men jag vet ju själv att jag inte orkar hålla på såhär varje dag ändå.
tisdag 15 februari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Problemet kanske inte var ATT du tränade utan att du inte kunde låta bli.. Tänk att det finns de som tränar nästan varje dag bara för att de tycker att det är kul. De klandrar knappast sig själva.
SvaraRaderaJag hoppas att den inställningen håller också! Haha :>
SvaraRadera