orden börjar dö och allt är bara grått

Jag sprängs. Jag har så mycket att säga men allt är bara tomt, inga ord kommer fram som jag vill. Allt är en enda sörja av måsten, och det enda jag får ut av det är en kortvarig och ofta utebliven tillfredställelse, som inte ens är värd ångesten bakom. Jag är så förbannat trött, så trött att jag bara önskar att jag kunde lägga mig ner och bara skita i precis allt, men det går inte. Jag är en slav under mig själv, under min kassa självkänsla, min prestationsångest. Under hatet. Jag avskyr mig själv mer och mer. Vem fan hatar inte den som utsätter en för psykisk misshandel? Det är precis det jag gör, hela tiden, omedvetet, utan slut. Jag är så rädd för framtiden, för om jag inte presterar precis nu är min framtid förstörd och värre än såhär, värre än det varit, vill jag inte uppleva. Motsägelsefullt nog tänker jag aldrig ens framåt, drömmer aldrig, fantiserar inte ens. Jag har inte ens någon framtid om jag ska hålla på som jag gör. Det är fucking mayhem inuti min själ just nu, kaos, helvete, flippar ur. Men utåt syns ingenting. Det enda som växer är klumpen i halsen. Kväver mig.

Det känns inte ens värt att skriva om de "bra dagarna" för jag har ändå tappat greppet om vad en bra dag innebär. Är det en dag när humöret är neutralt större delen av dagen och man är glad några stunder? Så nära kommer jag, men minst en gång kommer tankarna och sänker mig. Sänker medelvärdet. Derivata negativ.

Men förra torsdagen var magisk. Sorgligt nog insåg jag hur ofta jag glömmer hur äkta skratt känns, men i torsdags skrattade jag. På riktigt. Blev helt fascinerad, är alltid så avundsjuk på människor som kan skratta ofta och äkta. Men det hinner jag inte tänka på nu, för nu är det jag och ångest som ska ta itu med lite underbar prestationsångest. Det känns ungefär som om man skulle ta en skröplig gammal tant med rullator för att springa maraton. Ta mig härifrån