är det Ana som bor i mina speglar?

Mattelektion och allt går som en dans. Sitter och känner mig så fruktansvärt löjlig för att jag låter tvåhundrafemtio extra kalorier fördunkla mitt sinne. Förundras varför jag ens sitter och blir påverkad av det. Mitt förnuft säger; det var bara några chokladbitar, det kunde du lika gärna ha ätit ikväll, vilket du förmodligen behövt för du har mensvärk, det gör ingen skillnad, men Ana säger; fy fan vad onödigt, och båda pratar i mun på varandra. Stör min koncentration. Sluter ögonen, försöker få tillbaka koncentrationen. Jag undrar verkligen varför jag ens låter de små obetydliga chokladbitarna ens lämna ett spår i mitt minne.

Lika förundrad blir jag över speglarna. Var hos pojkvännen igår, och det är lika sjukt varenda gång. Jag fastnar varje gång jag går förbi speglarna där för jag blir så fascinerad. Jag ler mot min spegelbild, för min silhuett är smalare där, höftbenen syns mer, lagom mycket, fint, det är så jag vill se ut. Det är så jag vill känna mig. Lagom smal. Hemma ser jag ut som jag känner mig. DEt är oftast: Inte tjock i den bemärkelsen att jag skulle definera mig som tjock om jag såg mig utifrån, men enligt mina krav på mig själv. Ungefär lika krångligt som det låter.