emotionless autorave

Jag har så mycket idéer, men allt trycks undan. Jag vill göra bloggen läsvärd, har tänkt ut bra saker att skriva. Intressanta saker. Det känns som att min blogg blivit så jävla tråkig och meningslös på senare tid... Precis som mig. Mitt liv är lika innehållslöst. Allt går på automatik. Vissa dagar går det bättre, andra sämre. Träningsberoendet är kvar, om än i mindre omfattning, får fortfarande abstinens i form av rastlöshet och ångest. Jag lever för helgerna för att få fly bort från tankarna. Fly från mig själv, från alla krav. Tankarna jagar mig. Ensamheten är outhärdlig.

Avundsjukan brinner, såg en tjej häromdagen, så tunn. Ana skrek på mig, "Varför slösade du bort det där? Du kunde varit lika fin som henne!" men frågan är, hur fint var det? Är det fint att vara späd som en fågelunge? Svaret på den frågan är tvetydig. Det visar bara svaghet. Och jag vill visa alla, att jag är så jävla svag, men ändå vill jag inte det, för jag vill inte rasera allting ännu mer. Jag vill bara få ur mig allt, och ord är inte tillräckligt.

För vad gör man, när den neutrala sinnesstämningen innebär att man inte riktigt orkar le, att man är avstängd, plötsligt brister ut i ett skratt, är glad i några minuter, för att sedan återgå till det där. Det där som orden inte räcker till för. Depression? Nej, inte riktigt så starkt.