septemberkväll

Nitton femtiofem. Hösten har kommit nu. Än är det inte så kallt, men regnet hänger tungt i luften, det slutade precis, och det är redan mörkt. Det kändes som det var igår som solen var uppe vid den här tiden. En regndroppe landar på ögonfransen. Sommaren. Den som började så bra, men slutade så kasst. Depressionen jag trodde jag segrat över. Fel. En tung suck.

Vägen hem känns lång efter en stunds motvilligt tvångstränande på gymmet. Igen. Jag tränade ju igår, så varför träna idag? Tvungen, helt enkelt. Bort med tvåhundrafemtio kalorier. Bara för att. Ana ville inte kompromissa idag. Bara att hålla käft och foga sig, annars blir det jobbigt. Hon har det värsta vapnet. Speglarna hånar mig, visar fel proportioner, armarna är groteskt stora idag, och inte vill du väl att de ska bli större? Förnuftiga tankar får ingen plats när Ana är på krigsstigen. Oavsett hur mycket man vill stå emot. Hon kompromissar inte med mig. Visst är det jag som har makten ibland, men kanske är det bara en fälla? Hon vill kanske bara få mig att tro att jag har mer makt än vad jag faktiskt har?

Några meter längre fram går två personer, gestikulerar. Skuggorna är långa i skenet från gatlyktorna. Jag kan inte låta bli att undra vad deras tankar domineras av, vad som pågår i deras huvuden. Jag brukar göra det när jag går förbi människor. Låtsas att jag är dem för en sekund, försöker tänka mig in i deras situation. Antar att mat, träning, kalorier, vikt och utseende inte återkommer var femte sekund, som det gör för mig. Men varför, egentligen? Varför är jag så hänsynslös mot mig själv? Det finns ingen i hela världen som utsätter mig för så hemska saker som mig själv. Tvingar mig till saker jag inte vill. En kall vind blåser emellan luvan och min fuktiga nacke och sänder en lång rysning längs ryggen. Allt handlar om krav. Krav, som jag aldrig kommer nå upp till. När jag faktiskt gör det, så räcker det ändå inte. Ribban höjs hela tiden. Aldrig nöjd. Vem är det som är nöjd då? Är det sjuka jag eller friska jag? Finns det ens ett friskt jag? Tvivlan.

Visst har jag mina stunder. Men som sagt, så är det bara fällor. För innerst inne vet jag. Jag är dömd att leva såhär. Jag kommer aldrig att bli nöjd. Inga insatser är bra nog. Ångesten är alltid närvarande, som en sovande björn i min bröstkorg, som kan vakna när som helst. Som andas ut värdelöshetskänslor som sprider sig som ett gift i mitt blod. Pulserar.

I takt med att löven rycks loss från träden av blåsten bleknar hoppet. Motivationen jag en gång hade är milsvida bort. Pressen kväver mig, prestationsångesten sätter käppar i hjulet, jag måste släpa mig fram och det kräver all energi jag har. Jag hade min chans, jag tog den, jag kämpade, men när det väl kom till kritan, när mina prövningar kom, då gömde jag mig. Gömde mig i den falska tryggheten som långsamt suger ur min livskraft. Jag är ju trots allt inte värd bättre... till slut.

Så möter jag min blick i spegeln. Ögonen är tomma. Munnen är bara en liten tunn parantes. Kinderna är inte insjunkna längre. Men blicken, själens spegel, den är fortfarande tom, död och uttryckslös.