finns ni?

Är det ens någon som läser längre? Jag bara undrar. Om det är värt att uppdatera eller om jag bara skriver till en icke-existerande läsarkrets. Jag vet att jag inte har mycket att ge längre, jag måste tyvärr erkänna det.

Jag har mer eller mindre gett upp att bli bättre än vad jag är nu. Jag är ledsen, men just nu så är jag inte starkare. Jag vågar inte utmana ödet nu när allt drar ihop sig, när pressen i skolan ökar. Jag måste ta det lugnt.

Det var ett år sedan nu. Sedan jag fick mitt ödesdigra återfall. Alla dagar med ångest, den totala manin, humörsvängningarna från lyckorus till dödsångest, tvånget, rädslan, allt bränner fortfarande färskt i minnet. Såren i själen har ännu inte läkt, men de blöder inte längre. Känner fortfarande efterdyningarna, svidandet i magen när minsta stressmoment uppenbarar sig. Paniken. Andas.