Detta är ingen "pro-ana" blogg. För mig finns det inte ens något som heter pro-ana, det är bara förnekelsestadiet av ätstörningar.
I denna blogg skriver jag om mina tankar och känslor kring min ätstörning. Jag strävar efter att ta mig ur det här helvetet, något jag kommit långt med, och jag hoppas att jag kan hjälpa någon annan som kanske befinner sig i samma sits som jag gjort.
Dock är mitt mål absolut inte att få andra att svälta sig själva - jag vill inte att någon ska hamna där jag var. Läs och reflektera, men vad ni än gör. Bli inte som mig.
Fick ätstörningar första gången hösten 2007, 14 år, vägde då som minst 44,4 kg (BMI 17,7), tillfrisknade smått "av mig själv" framåt våren 08, i samma veva som jag blev tillsammans med en kille (som jag kom att vara tillsammans med i 3 år.)
Efter denna förbättring låg min ätstörning i någon sorts dvala; kunde leva normalt, äta normalt, vägde mellan 47-49 kg. Kunde få kortare perioder då jag föll tillbaka, men det hann aldrig utvecklas till "the real deal" igen. Tankarna fanns dock alltid där, var viktfixerad men inte extremt.
Fram tills hösten 2009, runt oktober, då föll jag totalt ner i träsket igen. Det började med att jag tappade 2 kg på en vecka eftersom jag tappade aptiten och sen varken ville eller kunde jag börja äta som vanligt. Det blev bara värre och värre, maten styrde mitt liv helt och hållet och alla tankar kretsade kring kalorier, räknade slaviskt. Vändpunkten kom i mars, då jag vägde 42 kg (BMI 16,2) och bestämde mig för att förändra.
Lite mer om min "historia" kan du läsa i detta inlägg.
Nöjd. Tillfredställd. Belåten. En innebörd som det var länge sedan jag fick uppleva, men i morse hände det. 45 jämnt - och jag är nöjd. En sådan underbar känsla. Jag hoppas att det håller i sig nu bara.
Känns för övrigt som att det var längesen jag fick skriva något i kategorin framsteg?
Vi tycker om framsteg, du är jätteduktig!
SvaraRaderaSkönt att du får vara lugn nu. Men trist hur vågen påverkar en. Jag har inte vägt mig på evigheter, och nu vet jag inte hur jag ska våga. Tänk om jag har gått upp flera kilo utan att fatta det. Uuuh.
SvaraRaderaSv: fast jag tränar inte armarna alls :P eller lite kanske, tränar karate 2 ggr i veckan men det har jag bara gjort i en veckas tid nu. Får man muskler på så kort tid?
SvaraRadera(skrev samma sak innan, men jag vet inte om det skickades. Blev lite konstigt)
SvaraRaderaSv; Ja alltså jag förstår mer att tjejer inte är pepp på menssex än att killar inte är det. Visst, det är jobbigt om det är jättemycket, men lite blod på snoppen är ju inte så farligt. Särskilt inte om det gäller killar som gillar analsex (som flashback-folket) :P
Men nä, det där med att övertala folk är bara konstigt. Jag hade till exempel aldrig velat få oralsex av en kille som egentligen tyckte illa om det. Men folk fungerar så märkligt ibland.