magont och minnesluckor

Åh, tack snälla ni. Tack för era fina kommentarer. De värmer mitt hjärta. Jag blir fascinerad och rörd av att ni bryr er så mycket. Att ni läser, att ni faktiskt... vad ska man säga, blir berörda av det jag skriver? Något av det mest fascinerande jag vet är att läsa texter som verkligen fängslar en och framkallar känslor. Att få höra att detta händer med er då ni läser är en stor ära för mig. Jag blir så inspirerad. Ni får min glöd att fortsätta leva.

Minns inte mycket av gårdagen. Var på fest, träffade massa intressanta människor, drack lite, var glad, sjukt glad, åt för mycket. Helt plötsligt hamnade jag i ett studentrum med två skåningar som jag nästan inte förstod vad de sa, och de log åt mig och vi puffade. Det slutade med att jag satt där och tänkte efter, hur sjutton hamnade jag där? Lite för full, allt snurrade, inte helt verkligt, allt var bara långt bort. Så skönt. Släppa precis allt för en stund.

Idag är min mage helt efterbliven, jag var tvungen att gå och lägga mig efter att jag åt lunch för att det gjorde så ont. Men Ana slog klorna i mig i morse, och jag körde 45 minuter crosstrainer med en huggande smärta i magen som spred sig upp mot hjärtat och i hela bålen. Jag fattar inte att jag gjorde det. Var det för att se att kaloriräknaren på maskinen skulle berätta att jag bränt 501 kalorier? Det känns som jag tar steg tillbaka. Bryr mig för mycket om vikten, bara för att den har börjat krypa uppåt. Dumt. Riktigt dumt. Jag ska försöka bättra mig, men det är så svårt. Jag vill inte börja gå på fel väg. Jag ska vända tillbaka till korsningen. Gör om, gör rätt.